Paddling i Estland sommaren 2006, 13-21/7

Torsdag-fredag. Vis av erfarenheten (trodde jag) från färjan till Riga där man backade in, infinner jag mig vid femtiden på torsdagen bland de sista bilarna i kön i Frihamnen i Stockholm. Kön leder in till m/s Victoria och meningen är att få köra ut bland de första i Talinn. Men icke sa Nicke, nu gäller genomfart med utsläpp i andra änden, så jag blir en av de sista bilarna ut. Inget stort problem dock, för utsläpp och tullpassage går fort och klockan 10.20 på fredagsmorgonen är jag på estnisk mark.

Estland och särskilt Talinn sjuder av aktivitet och utveckling, vilket bland annat märks i hamnen där färjorna står i kö för att komma in och på allerstädes förekommande vägbyggen och reparationer. För att hitta ut ur Talinn frågade jag om vägen mot Tarttu redan i färjans informationsdisk - det var bara att följa skyltarna och väg nr 2 fick jag veta. Det lät ju bra ända tills omdirigeringsskylt nr 1 förbi första vägbygget uppenbarar sig med ett stort stopptecken till Tarttu. Omvägen är alltför glest skyltad för en turist och först efter många frågor och irrfärder kommer jag rätt.

Då har jag hunnit med en rejäl sightseeing by car av Talinn på breda avenyer omväxlande med knaggliga grusvägar och köat med andra vilsekomna genom en morgonmarknad innan den efterlängtade utfarten på 2:an till Tartu uppenbarar sig. Där tänker jag köpa en bättre karta och kanske få mobilen att fungera.

Jag är ingen vän av mobilgisslet så det var med tvekan jag tog den med tillsammans med en karta 1:500000 över Estland, Darwins självbiografi, mat för en vecka, tält och förstås kajaken på biltaket. Innan färden hjälpte mig estniska ambassaden med lite broschyrer om paddling i Estland och jag lånade och läste en guidebok, som dock fick stanna hemma. Jag föredrar nog egna upptäckter framför guideböckernas turistmål.

Den viktigaste förberedelsen var mailkontakter med kanotuthyrare och äventyrsarrangörer som föreslog möjliga turer och startplatser, vilket var viktigt eftersom rådande lågvatten begränsade färdmöjligheterna.

Japp, äntligen på väg. Efter 18 mil på bra vägar (inga vägbyggen här) hedrar jag Tartu turistbyrå med ett besök, köper bättre (1:300000) karta över sydöstra regionen och får tips på mobilshop. Men krångel krångel. Nytt simmkort för ca 45 SEK går inte att sätta in för att min apparat är operatörslåst så in i handskfacket med den.

Men Tartu, Estlands näst största stad med ca 100000 invånare, gammalt universitet anlagt av Gustav II Adolf och mängder av minnesmärken från dess dramatiska historia ger verkligen mersmak och jag bestämmer mig för att återvända på hemresan. Nu 5 mil till söderut och in på väg 89. Är nu långt ner i sydost med bara några mil till Lettland och Ryssland.

89:an ska passera över Ahja river och som vanligt infinner sig fjärilarna i magen när jag närmar mig en okänd möjlig iläggsplats, i synnerhet i främmande land. Vägen går genom öde skogar i svagt kuperat landskap. Det är glest mellan gårdarna och jag börjar undra var jag ska kunna parkera bilen säkert, men jag vet att kombinationen väg och vatten ökar oddsen för bebyggelse.

Där är bron med skylten Ahja jogi (flod)! Inte ett hus, men jag hoppar snabbt ur bilen och tittar ner. Några meter nedanför glittrar Ahja river välkomnande, knappt 4-5 m bred, halvmetern djup och strömmen är snabb. Sandbottnen talar mot forsar men för meandring vilket också kartan skvallrar om. Bredvid bron får jag syn på två hjulspår in i skogen som jag följer med bilen tills en vacker glänta öppnar sig i skogen och där ligger en gård! Jag stannar och går dit beredd på eventuella attacker av ilskna vakthundar, men möts istället av en liten vovve som försynt skäller några gånger och sen viftar på svansen.

Samtidigt som jag lägger märke till några kanoter på gården kommer bondmoran(?) ut. Hon kan ingen engelska men ringer dottern Marianne som jag får förklara för och "no problems" jag får gärna parkera och lägga i där. Kvinnan visar mig en perfekt iläggsplats och jag lastar av. När jag är klar kommer kvinnan tillbaka med mobilen och dottern erbjuder sig att hämta upp mig vid målet! Jag tackar och lovar återkomma när jag vet var och när det blir.

Jag lägger i vid fyratiden i sol och värme. Ahja rinner med god fart norrut. Det är fullt med träd och stockar över och i vattnet, men varje gång finns en liten kanadensarbred (jag paddlar nog den första kajaken på denna sträcka) passage tills efter drygt en timmes paddling någon illvillig markägare(?) fällt en hel dunge träd över ån, vilket kräver 10 m släpning förbi. Ån meandrar vilt och ständig manövrering krävs för att komma runt i alla böjar och hitta öppningar i trädbrötarna. Bara att lägga in en prilla är ett helt projekt som måste ske steg för steg mellan hindren.

Stränderna är meterhöga och minst sagt frodiga med tät lövskog omväxlande med ängar med älggräs och björnloka, där jag vid halvsjutiden gör ett strandhugg på jakt efter tältplats. Men tuvorna är gigantiska med smala gångar och vattensorkshål mellan så nån tältning är inte att tänka på.

Vid sjutiden anar jag ett upptag i strandbrinken och ser en liten skogsglänta med trivsam kvällsol med plats för ett litet tält. Maten smakar bra och allt är frid och fröjd, enda problemet frånsett bromsar och mygg är att små feta elaka flugor biter mig i vristerna. Små bloddroppar visar marodörernas framfart och framåt kvällen svullnar det och börjar klia.

Hela tiden blåser det och den gamla estniska storskogen är aldrig tyst. Hör konstiga ljud bakom mig och går runt lite för att kolla läget. Knirrandet och knakandet kommer från gamla träd och torrfuror som gnids mot varandra i blåsten och inte från nån nalle eller älg som bryter kvistar och grenar.

Lördag. Efter tio(!) sköna timmars sömn och frukost ilägg vid tiotiden. Två timmar senare hörs trafiken där väg 61 passerar. På kartan ser Ahja mellan väg 89 och 61 ut att vara ca 15 km lång, men drar man ut alla böjar blir sträckan säkert minst det dubbla och krävde trots medström drygt fem timmars paddling.

Det är här vid Koorvere kanotuthyrarnas sextimmarsturer börjar och plötsligt vimlar floden av kanadensare med mer eller mindre erfarna besättningar. Nu ändrar Ahja karaktär och sandbotten byts mot sten och små forsar och skval avlöser varandra. Ren nöjespaddling således. Samtidigt reser sig mäktiga röda sandstensklippor längs stränderna och här och var ligger hus insprängda i grönskan.

Här är stränderna tillgängligare, men jag träffar också på skyltar med texten "erevaldus", privat område. Tar matrast på en liten äng intill en flodkrök i det fina vädret. Tydligen finns nåt hinder strax nedströms för det hörs ideligen skrik och skratt från besättningar som navigerar fel och tvingas dra sina kanadensare över trädstammarna i vattnet.

Under en järnvägsbro har man lagt en spång genom forsen där man skall paddla genom mellan räckena. Kanadensare efter kanadensare kommer förbi och studsar ner på enstaka dolda stenar, medan jag väljer att avvakta ett tag och lägger till uppströms. Där träffar jag guiden Sander, en av mina mailkontakter, som känner igen mig på min T-shirt med firmanamnet. Han föreslår Sulbi som lämpligt slutmål på Ahja och önskar mig lycka till.

Forsfärden längs spången slutar lyckligt och vid femtiden kommer jag till den första dammen där de flesta kanadensarsällskapen avslutar, för nedströms tar lite tråkigare sjöpaddling vid. Släpar kanoten på gräset ca 50 meter med den mesta packningen i till det ganska branta ilägget.

Under sjöpaddlingen möter jag en utflyktsbåt som mest av allt liknar en flotte med ett hus på, som träget strävar framåt i motvinden. I de kraftigaste vindbyarna står den nästa stilla. Flera passagerare tar upp kameran för att föreviga paddlare och kajak.

Efter knappt två timmar når jag nästa damm och blickar ner i den steniga nästan torrlagda fåran. Lyckligtvis träffar jag en guide som förklarar att den större fåran som är skymd finns nedanför kraftverket. Efter 150 m med kanotvagn och mycket brant ilägg, där jag får hala ner den tömda kanoten med rep nerför sluttningen, kan jag fortsätta. Här finns det i alla fall mer vatten, men ån är grund och stenig i början.

På båda sidor går vandringsleder med broar över ån och jag ser hur mer och mer folk börjar samlas på bron framför mig för att få lite gratisunderhållning. Under bron finns flera steniga skval och småforsar och oddsen är emot mig för solen står lågt och det är svårt att se bästa vägen. Men till åskådarnas(?) och särskilt min lättnad glider jag genom utan att fastna.

Jag hittar ett upptag som leder till en fin tältplats, i och för sig alldeles intill vandringsleden, men klockan är mycket och en eldstad med bekväma bänkar runt får avgöra saken. Äter först och väntar med att slå upp tältet tills jag sett hur trafikerad stigen är. En man med kastspö fiskar och några vänliga damer passerar och vid niotiden slår jag upp tältet.

Söndag. Sov dåligt på grund av min ihärdigt kliande och ännu svullna vrist och är fortfarande trött efter nästan 12 timmar i tältet. Kommer iväg vid halvelvatiden på den nu tomma och tysta floden som sakta breder ut sig mer och mer, sandstensklipporna blir sällsyntare och skogen ersätts av öppnare landskap. Här och där fotograferar jag blommor som pryder stränderna, men djurlivet märks inte så mycket frånsett ett överraskat råddjur i strandkanten. Mina fågelobservationer begränsas till domherre, buskskvätta (som det var länge sedan jag såg i Sverige), storkar, oidentifierade falkar och vråkar/hökar och faktiskt svarttärna i våtmarkerna runt Räpina.

Mot slutet av Ahja-paddlingen fastnar jag i en liten fors under en bro, medan kanoten sakta vrids tvärs emot strömmen. Lyckligtvis är det så pass grunt att den inte kantrar, men kanoten lutar ordentligt innan jag får den flott och kommer loss.

Vid tretiden närmar jag mig Sulbi och bron där väg 45 passerar över Ahja. Hittar det branta upptaget till en tallglänta intill vägen. Hundra meter rakt fram ligger en liten stuga och från dungen intill hörs spridda knakanden och yxhugg. Men det är den ständiga blåsten som luras och leker skogshuggare.

Fortsätter ändå fram till stugan och ut stormar en stor schäfer. Jag står stilla och spelar ofarlig vilket inte är svårt och strax efter schafern följer Andrej och hans dotter Linda. Hon kan lite engelska och jag ursäktar mig och frågar om det går att få låna en telefon för att ringa om hämtning. Inga problem och snart är Andrej och Linda fullt upptagna med att för min räkning få tag i Marianne. Ingen svarar först, men efter en kvart meddelar de att Marianne kommer inom en timme.

Jag och även Andrej som passar på att köpa öl blir skjutsade till Mariannes vackert belägna gård intill Ahja, där min bil står och väntar. Jag bockar och bugar och tackar Marianne för all hjälp som så elegant löste både parkerings- och hämtningsfrågan.

Andrej och jag återvänder till Sulbi. Han är inte bara skogvaktare utan också kyrkvaktmästare och plockar fram en jättenyckel för att visa mig kyrkan i byn. Det är en metodistkyrka som byggdes 1845 i ryskinspirerad stil.

Sen ringer vi Ursula och Toonus Pluss som tipsar mig att starta i Vohandu river nedströms Suvahavva nästa dag. Efter fika hos Andrej tackar jag för mig och drar mig tillbaka till kvällsmålet och sen tältet. Andrejs stora schäfer bevakar måltiden, dock utan att göra några framstötar mot grytor och matförråd.

Måndag. Med kanoten på taket blir det ca en halvtimmes bilkörning till Vohandu och Suvahavva. Hittar iläggsplatsen, lastar av och letar mig fram till en ekoturismgård där Peep Tobreluts bjuder på örtte och ordnar bilparkering i skuggan. Fotograferar några av Estlands många övergivna "träslott" och sen bär det av på flod nummer två.

Vohandu är bredare och snabbare än Ahja, men de många småforsarna är för det mesta tillräckligt djupa och vållar inga problem. Däremot finns här och där i båda floderna lömska stenar som lurar under ytan på de lugnare sträckorna som det är lätt dundra på om man inte ser upp. Ändå är siktdjupet bättre än i många svenska åar med sitt humusfärgade vatten, men försämras i den nedre delen där åker och äng blir vanligare.

Vohandu är med sina 16 mil bland Estlands längsta floder, men det är huvudsakligen sträckan på några mil mellan Leevi och Reo som kanotföretagen frekventerar, medan jag vill paddla längre och siktar på Räpina 5-6 mil nedströms. Det är inte svårt för det är lättpaddlat här. Även om det är gott om trädbrötar i vattnet...

finns alltid en liten passage och stränderna är omväxlande...

och liknar Ahjas med sandstensklippor längs stränderna och återkommande små skval som blir till längre forssträckor i maj-juni då vattennivån kan vara en meter högre.

Jag har sett flera små låga grottöppningar i sandstenen, men plötsligt dyker en rejäl öppning upp. Jag paddlar in så långt jag kan, men kan inte vända utan måste backa ut. Skönt att komma ut i ljuset igen!

Nu tar det roliga slut alltför snart och Vohandu gör helt om och flyter nu långsamt norrut. De sanka stränderna kantas av högt gräs och vass,

som ibland bokstavligen övermannas och täcks av snårvinda med sina vita svala skönheter till blommor.

Längs floden Gauja i Lettland fanns de gott om sandbankar som erbjöd perfekta rast- och tältplatser; utom när det regnade. Där lärde jag mig grundligt att kombinationen tält, sand och regn är mindre lyckad. Både längs Ahja och Vohandu är sandbankar sällsynta trots lågvattnet. Ibland hittar jag dock en smal sträng som räcker till för en bensträckare.

Passerar under järnvägsbron strax före Ruusa och hör ett tåg närma sig. Vilar på paddeln för att se hur ett estniskt tåg ser ut. Det är ett stort nästan hotfullt diesellok som sakta dunkar fram över bron. Jag räknar vagnarna, 75 st! Får senare veta att godstrafik prioriteras framför persontåg för att hinna med det växande varuflödet i landet där alla kurvor pekar uppåt.

De sanka stränderna lämpar sig inte för strandhugg, men på en torr udde finns en tom badplats med en bänk som jag ockuperar för middagsbestyren. Snart kommer ett par som tänkt sig ett dopp och jag hälsar och gör plats på bänken, men konversationen blir skral både på grund av språkförbistring och min närvaro som kanske stör. Mina små frågor om ditten och datten besvaras med surmulen tystnad så middagsrasten blir kort. När jag paddlar därifrån ropar tjejen "byyyeee" efter mig; "whyyy" tänker jag, men svarar inte.

Nu börjar det kvällas, men omväxlande sankmarker och tvärbranta stränder inbjuder inte till upptag förrän lite plan fast mark dyker upp bakom en krök. Då är klockan halv nio och jag slår up tältet direkt, men får flytta det från fallriktningen för en fallfärdig stor tall.

Under kvällen ser jag hur molnen hopar sig alltmer på himlen och till slut bara lämnar en liten liten snabbt krympande lucka av blå himmel kvar.

Tisdag. För första gången under resan hörs det lika omisskännliga som oönskade ljudet av regndroppar mot tältduken. Medan jag ligger kvar och drar mig upphör det och snart klarnar det upp och solen värmer. Jag gläder mig, men vet att estländarna lider av den långvariga sommartorkan och igår berättade Peep att stora skogsbränder rasar i nordöst. Lägger i och fortsätter norrut. Trollsländorna surrar omkring och snart får jag en fripassagerare...

Jag färdas tyst i kajaken och överraskar en herre i adamskostym på väg ner till vattnet för ett dopp. men han finner sig snabbt och hälsar vänligt med en inbjudan att bevista deras estniska rökbastu, vilken jag tacksamt avböjer i sommarvärmen.

Nu drar sig skogen tillbaka ännu mer och Vohandu vindlar fram bred och blank i stora böjar genom vass och våtmarker. Plötsligt är det stopp! Som genom ett trollslag slutar floden...

och jag får leta länge innan jag hittar en kanotbred smal passage genom vassen till öppet vatten. Snart stänger vassen vägen på nytt, men med lite tur hittar jag en passage genom gles vass nära stranden. Snart närmar jag mig dammen vid Leevaku och tar upp till vänster.

Här tänker jag ringa Toonus Pluss och fråga om hämtning nästa dag i Räpina. Mycket lägligt kommer tre "vattnerskor" lika som bär ner till stranden med varsin vattenkanna och jag passar på att fråga efter telefon som heter något liknande på estniska. De pekar på ett hus i närheten som visar sig vara en affär och jag har tur för Ursula svarar direkt och vi kommer överens om hämtning klockan 13 dan efter på onsdagen.

Det blir kanotvagn 200 m till en inbjudande badplats med sandstrand och efterlängtad lunchpaus. Djungeltelegrafen är igång och snart är jag omgiven av fyra nyfikna utfrågare i åldern 10-16 år. Tre estniska pojkar med vanliga svenska(!) namn; Sven, Markus och Martin och sedan Kerttu som är syster till Sven. Sven och särskilt Markus pratar bra engelska och tolkar och översätter för de andra.

Även jag frågar och får veta att Markus varit i Åre flera gånger och åkt skidor. Hans föräldrar kom till Sverige under kriget, flyttade sen till Tyskland och sedan tillbaka till Estland efter självständigheten. Tiden går fort i trevligt sällskap och efter ivrig hjälp med ilägg efter lyftet vinkar de adjö.

Vohandu smalnar av på nytt efter dammen och jag slipper våtmarkerna. Jag frågade barnen vad det finns för djur här och de nämnde bland annat vildsvin. De tycks vara vanliga. jag ser visserligen inga levande, men måste två gånger passera drunknade(?) vildsvin...

Annat betydligt livaktigare djurliv märks desto mer. Under paddlingen för jag en ojämn kamp mot lömska bromsar och under rasterna uppvaktas jag av andra flygfän och myror. Men lite får man ju tåla när man ger sig ut i naturen och ibland rensar blåsten luftrummet och fjärilar bjuder ofta på ögongodis under rasterna.

Bebyggelse skymtar allt oftare längs stränderna och jag har svårt att se mig mätt på den estoniska arkitekturen i varierande stadier av förfall efter sovjetisk annektering. Tusentals beslagtagna egendomar återlämnades efter årtionden av vanvård och nu får de ofta stå och förfalla för att de rättmätiga ägarna inte längre är i livet eller inte har råd att reparera.

Återigen börjar det bli ont om möjliga rast- och tältplatser. Jag är ute i god tid och har bara några timmars paddling till morgondagens slutmål i Räpina. Äntligen vid fyratiden hittar jag en skön solig udde där jag lägger mig och läser. Efter en timme börjar jag se mig om efter tältplats på udden, men hittar istället tyvärr skylten "erevaldus" (privat område på estniska).

Sen kommer jag till en hemsnickrad badplats enligt konceptet "man tager vad man haver..."

Efter ytterligare någon timmes paddling hittar jag ett brant upptag med fin tältplats i en skogsglänta. Intar färdens sista fältmässiga middag. Lunch och middag består av potatismos, ris, spaghetti eller snabbmakaroner som bas och ölkorv, vildmarkschips, biltong eller fiskkonserver som sovel. Ibland smaksatt med någon frystorkad pulversås som stroganoff eller liknande. Den frystorkade ute-maten är lite för kemisk för min smak med aromämnen, smakförstärkare, med mera.

Jag ligger i tältet och lyssnar kanske två timmar på en hund som skäller ihärdigt från en gård på andra sidan floden. Sätter in öronproppar, men oväsendet tränger ändå igenom och jag hinner fantisera ihop flera våldsamma sätt att få tyst på kräket innan jag äntligen somnar. Kanske ljudisolerade tält vore nåt?

Onsdag. På morgonen är det i alla fall tyst, bara vinden hörs genom trädkronorna. Lite sol tittar fram mellan molnen medan jag anrättar färdens sista frukost ute i det fria. Nu väntar hämtning i Räpina som är den naturliga avslutningen på turen. Annars blir det lyft förbi dammen och ganska tråkig paddling den dryga sista milen ut i den stora sjön Peipsi Järv.

Efter drygt en timmes paddling får jag se min första svarttärna som lite lojt gör några halvhjärtade störtdykningar mot inkräktaren. Frånsett färg och svart näbb är den ovanligt grunt klyvna stjärten ett bra kännetecken. Jag hittar en liten brygga vid en ödetomt intill mötesplatsen vid kyrkan där jag tar upp. Har drygt en timme på mig och lyckas efter tredje försöket hitta en bevakad plats där jag kan lämna kanot och utrustning för att gå runt och uträtta lite ärenden. Det är några "gör-det-självare" som bygger en liten tegelmur runt sitt hus som låter mig rulla in kanoten på tomten. En av åskådarna ringer upp sin mycket trevliga svensktalande(!) fru som får agera tolk.

Kvart i ett är jag tillbaka och där står Ursula med sin mycket lilla bil som inte rymmer någon kanot, så hon går fram till mina kanotväktare och lyckas utverka ett par timmars förlängd vakthållning medan vi hämtar min bil vid Peeps ekofarm. Hon talar mycket bra engelska (det visar sig att hon är lärare i ämnet) och berättar att de etablerade sig bland de första som kanotuthyrare i liten skala för tjugo år sedan. Affärerna går bra och de expanderar lite i taget år efter år.

Ursula står på ordentligt på grusvägarna och efter tre kvart är vi framme vid min bil som står kvar, men med rutorna nedsölade med klibbig nektar. Jag tackar för all hjälp och får inbjudan att hälsa på dem i Otepää. På väg tillbaka till Räpina kör jag över en liten trälåda av misstag. Det smäller till rejält, men bilen håller som tur är. Kanoten står kvar och jag lastar på och letar sedan upp en pub och intar dagens rätt och en alkoholfri öl.

Med vemod konstaterar jag att min estniska utflykt går mot sitt slut. Nu gäller det bara att ta sig till Tartu innan turistkontoret stänger kl 18 och fixa rum med p-plats för bilen. Återigen blir det långa omvägar på grund av vägbyggen, men jag kommer fram i tid och allt löser sig.

Min värdinna tipsar om några bra matställen som jag inte hittar utan till slut slinker jag in på någon annan liten krog i Tartus idylliska gamla kvarter. Inte förrän jag slagit mig ner och öppnat menyn upptäcker jag att det är ett ställe för det unga vackra folket och heter Cat-walk. I hörnen står eleganta skyltdockor, på väggarna hänger proträtt av modevärldens stora och i fönsternischen vid mitt bord ligger modemagasinen travade. Dock, betjäningen är snabb och trevlig och maten (grillad fläskotlett med exotiska tillbehör jag glömt namnet på) smakar förträffligt.

Bland modemagasinen hittar jag ett konstalbum med foton av Ove Maidla i "brom-oil", någon slags solariseringsmetod från 1920-talet. Där hittar jag en bild från ett gammalt kök i något estniskt pörte där maten står och ångar på vedspisen. Bildtexten lyder: "Mr President, please take your seat, the potatoes will be ready in a minute".

Torsdag. Ägnar förmiddagen åt att gå runt och fotografera de fantastiska gamla trähusen i Tartu, som kanske snart faller för grävskoporna i den estniska bygg-boomen, där hjulen snurrar i allt snabbare takt. Deras årliga bnp-ökning närmar sig nu kinesisk nivå.

Sedan besöker jag KGB-museet med sina celler för politiska fångar i väntan på deportering eller avrättning och mängder med fotografier som dokumenterar Estland under kriget, sovjetisk ockupation och motståndsrörelsen "skogsbröderna". Ångrar nästan besöket, det blev lite för mycket elände på en gång.

Ut i solskenet igen och mot den vackra Rådhusplatsen med alla sina uteserveringar där jag äter lunch och sedan flanerar genom den fina parken mitt i stan till mitt rum.

På eftermiddagen styr jag bil med kanot mot Talinn. Med tanke på vägbyggena och sparsam skyltning hittar jag en svenskregistrerad buss i utkanten av stan som jag gissar också ska till färjan. Lägger mig bakom den och följer lydigt med i alla kringelkrokar som så småningom mycket riktigt slutar i färjehamnen. Mot min vana är jag tidigt ute och får vänta en halvtimme på insläppet klockan 17.

En timme senare befinner jag mig äntligen på soldäck med en riktig öl och blickar ut över det gamla Talinns kyrkor. I hamnen är det liv och rörelse vid de olika kajerna och färjor från olika Österjöländer köar i väntan på plats för angöring. I dubbelhytten får jag sälskap med en ung estländare som ska till Malmö och tävla i kortspelet Magic.

Fredag. Tillbaka i Sverige och efter lång väntan i tullen är jag snart hemma igen efter tre dagar vardera på Ahja jogi och Vohandu jogi. Tack vare alla vänliga estländare som hjälpte till med råd och då, telefonerande och bilskjutsning blev färden lyckosam och jag rekommenderar gärna andra äventyrslystna att paddla i Estland. Enklast är att hyra kanadensare (enstaka kajaker finns också) på plats av någon av kanotuthyrningarna som finns där (se nedan).

Vesipapp Veiko Kivi +3725294614,
Viivi Vaher 5119117, Sander Hausenberg 5145430
e-mail: veikokivi@hot.ee, www.vesipapp.ee

VeeTee i Otepää +3725060987, +37256660987, +3727679963
e-mail: info@veetee.ee, www.veetee.ee