Vågor

Ett besläktat problem är bränningar in mot grunda sandstränder som lockar med rast och bad. Om vågorna bryter en bit ut är det sällan problem med kapellet på, men om det sker längst in vid land gäller det att vara beredd att snabbt komma ur och dra upp kanoten på stranden innan vågbrotten fyller sittbrunnen eller välter kanoten. Fäll upp ev roder i förväg.

Också branta stränder gäller det att hålla sig på avstånd från, eftersom svall och vågor rekylerar och skapar en omtumlande gropig sjö som är svårpaddlad. I sällsynta fall har vi faktiskt hittat lugnare paddelbara stråk nära stranden där inkommande och rekylerande vågor i någon mån neutraliserar varandra.

Vindvågor. Ute på djupt vatten är vågorna mer regelbundna och lättmanövrerade. Men om det blåser gäller det att se upp även här. Vågor är som sagt nyckfulla och gamla sjömän påstår att den sjunde vågen är värre än de andra. Det vet jag inte, men ibland kommer en våg som är lite större eller lite brantare. Kanske tillräckligt för att retfullt stänka ner dig eller värre slå in i sittbrunnen och blöta ner om kapellet släpper.

Uttrycket "en våg på tusen" som anger förekomsten av enstaka extrema vågor låter ju betryggande sällsynt, men räkna med att du under ett par timmars paddling på havet i frisk vind sannolikt passeras av mer än tusen vågor.

I Öresund söder om Helsingborg i måttlig medvind kom plötsligt en enda jättevåg bakifrån som bröt över min Ålandskanot från aktern, dunkade till mig i ryggen och vattenfyllde sittbrunnen eftersom kapellet gav efter för vattentrycket. Efter ett extra strandhugg för att tömma ur vattnet, tacksam för de nya vattentäta skotten och en erfarenhet rikare kunde jag fortsätta.

Dyningar. När det mojnar läggar sig sjön så småningom. Vågorna blir dyningar som är lägre, mindre branta och bryter mer sällan. Kajakpaddling i sådana dyningar går vanligen bra, ändå kan våghöjden fortfarande vara ansenlig. Vid en överfart från Singö till Eckerö paddlade vi i sidsjö tvärs mäktiga tvåmetersdyningar som kom in från norr. Det var den s k "norrvågen" efter en nordlig storm i Bottenhavet. Dyningarna växer sig höga när de trängs ihop i den smala passagen mellan Uppland och Åland (Södra Kvarken).

Men inte bara vattendjupet utan även bottenlutningen vid land påverkar om och hur vågorna bryter. Förenklat tycks de värsta svallen komma vid jämnt sluttande botten med en lutning på mellan 10 och 20 grader. Är det för brant hinner inte vågorna resa sig tillräckligt och är det för långgrunt bryter de längre ut på säkert avstånd från stranden.

Även bottenstrukturen spelar in. Ojämn botten stör den cirkulation som reser vågorna innan de bryter. Jämn relativt brant stigande sandbotten innebär troligtvis störst risk för att höga brytande svall ska skapa oreda bland paddlare och kanoter.

Höga branta och brytande vågor förekommer även på djupt vatten i öppen sjö. Den vanligaste orsaken är naturligtvis stark vind, se Beaufortskalan med vindens verkningar till sjöss. Vågbrotten varierar i omfattning från skummande vågkammar till partiella brott eller i sällsynta fall att hela vågen bryter. Från Beaufort 5 och 8-10 sekundmeter börjar vågbrotten i öppen sjö bli besvärande för paddlaren.

Brytande vågor kan också bero på bottenformationer, strömmar i vattnet och tidvatten som går mot vinden, korssjö och samverkan med andra vågor. Enligt nyare vågteori förekommer sällsynt extremvågor som kraftigt överskrider rådande medelvåghöjd, vilket gäller i stort sett oberoende av vindstyrkan.

Eller du kanske kommer ur lä från skyddande öar så att vind och vågor får fritt spelrum. Om du ser horisonten i vindriktningen betyder att du kanske exponeras för grov sjö som kan ha byggts upp under flera mil och timmar på öppet hav.

Vatten (och vind) som trängs ihop i smalare passager eller sund i vindriktningen kan också ge högre sjö. Självfallet betyder också vindökning större, brantare och mer brytande vågor.

När det blåser så att havsvågorna börjar bli 1-2 meter höga gäller det att börja se upp. Kanske inte på grund av våghöjden i sig utan för att en del vågor då börjar bli branta och brytande. Dessutom finns risken att träffa någon på enstaka "monstervåg" som är nästan dubbelt så hög (2-4 meter) som den signifikanta våghöjden.

Generellt är vågorna högre i Västerhavet och Skagerack där Nordsjön ligger på, än i Östersjön, som ändå ståtar med vågrekordet. Den 14.1.1984 uppmättes 7,7 meter nära Almagrundet i Stockholms skärgård. Den högsta enskilda vågen var då 14 meter. (Källa Havsforskningsinstituet, Finland.)

Vindstyrka, sträcka, tid och våghöjd. Tabellen nedan ger en ungefärlig bild av hur vindvågornas höjd på djupt vatten påverkas av olika faktorer. Sträcka = minsta antal km i vindriktningen som behövs för att bygga upp våghöjden. Tid = minsta blåstid i timmar. Vindhastighet = medelvind vid havsytan. Våghöjd = signifikant våghöjd.

Beaufort	Vindhastighet (m/s)	Sträcka (km)	Tid (tim)	Våghöjd (m)
3	4.3	50	5	0.3
3	4.3	200	11	0.6
4	6.7	50	5	0.7
4	6.7	200	12	1.1
5	9.3	50	4	0.9
5	9.3	200	15	1.7
6	12.3	50	3	1.4
6	12.3	200	18	2.5

Tabellen visar t ex att vid Beaufort 5 (9.3 m/s) tar det 4 timmars blåst och 50 km öppet vatten för att bygga upp en signifikant våghöjd på 0.9 m och 15 timmars blåst över 200 km öppet vatten för att nå våghöjden 1.7 m. (Källa: SMHI.)

Vågor från sidan ökar risken för kantring om de är höga och branta och kräver mer uppmärksamhet och parering. Det gäller särskilt kanadensaren som med sina låga fribord helst inte bör vara ute på öppet vatten då det blåser.

Akterlig sjö, läns eller slör, är lömsk i och med att du inte ser vad som kommer bakifrån och kan bli rejält överraskad av en överspolning. På vågtopparna blir gärna kanoten extra lovgirig och du riskerar att hamna på tvärs mot vind och sjö.