Träsmak, på jakt efter den perfekta kajaksitsen

Numera sitter jag direkt på durken på ett vanligt dubbelvikt thermarest liggunderlag med luftventilen lätt åtkomlig för ev justeringar. Men vägen dit har varit lång.

Struer - en svår sits
I tidernas begynnelse köpte jag en kajaksits i vackert glänsande mahogny från Struer i Danmark. Trots den djupa anatomiskt övertygande skålningen ömmade ändan ordentligt efter bara någon timmes paddling. Sitsen var ganska hög så det gick inte att polstra upp den nämnvärt med cellplast.

Andra jag diskuterade sitsproblem med höll med lite förstrött om att visst fick man träsmak så småningom, men det tycktes inte vara något större besvär. Kanske det är själva formen det är fel på, tänkte jag, antingen min eller sitsens. I så fall bör det ju vara enklare att ändra den senare, så att den stämmer med min anatomi.

Anatomiskt så det förslår
Om det någon gång varit läge för självbygge, så var det nu. Tänk att kunna forma en sits helt efter egen önskan och ändalykt. Efter många funderingar startade jag äntligen mitt första och sista sitsbygge som jag trodde skulle bli den slutliga lösningen på sittproblemen. Så här gjorde jag:

Gjutformen

Köpte 5 l gips.

Skar till en lagom stor papplåda, ca 10 cm hög.

Klädde den invändigt med plast.

Blandade till och hällde i gipset.

Väntade ett tag tills det började hårdna så smått.

Täckte med plastfolie och satte mig (byxlös) i gipset.

Sitsen

Spacklade formen och penslade med släppmedel.

Plastade med polyester och glasfiber i flera omgångar.

Filade kanterna, slipade och lackade.

Den här sitsen blev lägre och jag kunde lägga på ca en cm cellplast. Tyvärr infriades inte mina högt ställda förväntningar riktigt. Jag hade försökt sitta som under paddling i gipset och upptäckte att passformen hade blivit för bra. Om jag ändrade ställning något och böjde eller rätade mer på benen stämde den inte längre. Tydligen hade jag gjort sitsen lite för djup och skålad. Trots det fungerade den bättre än den förra, men trä- eller rättare sagt plastsmaken slapp jag inte helt undan, så jag fortsatte att fundera.

Strandmadrass, en vikbar sits
Efter en tid blev jag inspirerad av hopvikbara strandmadrasser och gjorde en egen sådan i vävplast med fyra fack eller delar som gick att vika ihop i rätt många olika kombinationer uppdelat på ryggstöd+sits eller bara sits. Facken stoppades med olika sorters cellplast (skumplast med slutna celler) från 1 till ca 3 cm tjocklek. Genom att vika på olika sätt fick jag till ett flexibelt sittunderlag mer eller mindre högt eller mjukt att sitta på.

Tempur, hjälpen från ovan
Sedan kom självaste NASA och rymdteknologin till min hjälp och introducerade den nya tryckavlastande skumplasten Tempur som formar sig efter kroppen och utvecklades för astronauter med ömmande bakdelar. Jag lyckades komma över ett antal provbitar i olika tjocklek från Fagerdala World Foam, vilka fick ersätta en del av cellplasten i det gamla sittunderlaget. Det blev ännu bättre, men inte helt bra. I kyla är Tempur-materialet hårt och det suger upp väta.

Thermarest, den slutliga lösningen...
Det var efter en fruktansvärt ömmande överfart över Laholmsbukten som jag först provade att sitta direkt på mitt thermarest-liggunderlag. Detta hade jag alltså haft med i kanoten och använt i åtskilliga år utan att märka att jag bokstavligen om inte satt, så i alla fall låg på lösningen. Dubbelvikt ger det både sits och ryggstöd. Brukar öppna ventilen då jag tränger ner det i sittbrunnen och sedan stänga den. Sedan kan jag släppa ut lite luft genom att öppna den lättåtkomliga ventilen lite då och då för att justera sittkomforten.

Thermarest är den hittillls bästa lösningen för min del, men träsmaken gör sig fortfarande påmind då och då. Troligen har den en hel del att göra med försämrad blodgenomströmning på grund av snusning. Nikotin har ju en kärlsammandragande effekt och när jag hoppar över den förr obligatoriska paddelprillan blir det bättre. Alternativt kanske det skulle hjälpa med en liten hutt som vidgar blodkärlen, men det vågar man ju knappast rekommendera.