Jag fick många frågor om segling och träffade även några kollegor i kajakseglingens ädla konst. De hade en Klepper Aerius II och hade medvindsseglat med bara förseglet från Räfsnäs nästan ända till Fjärdlång. Kanotguiden ber än en gång att få tacka för sill-supén.

Min egen segling gick över förväntan och jag hade tur med vindarna frånsett de sista dagarnas motvind. Riggen består av en teleskopmast av glasfiber som kan dras ut till en eller två eller tre meters höjd över däck och tre segel med 0.5, 1 resp 2 kvm segelyta. Det är en snurrmast ā la Fredrik Ljungström vilket gör att seglet kan revas i önskad omfattning på bara några sekunder.

Vatten i mån av tillgång var inga överord på Bullerön. Efter ca 3 liter sinade brunnen, förhoppningsvis tillfälligt. Annars är gästhamnarna paddlarnas vattenhål, där det också ofta finns, kiosk, dusch och tvättmaskin/torktumlare. För att få det att räcka längre använde jag hela tiden bräckt östersjövatten till potatismos, ris och pasta utan problem och slapp dessutom salta.

Jag fick verkligen skäl att uppskatta värdet av en extrakompass, då den första åkte i sjön efter några dar. Skulle behövt en extra blyertspenna också efter den som jag glömde på Lindskär.

Gott om kontanter är inte heller fel. Betalkort är inte särskilt gångbara på ute på öarna, men ICA på Utö klarade det. Där tappade jag förresten kompaktkameran i golvet och den slutade fungera ända tills en vänlig expedit kom med batteriet som lyckats hoppa ut och sedan stänga batteriluckan efter sig. Nu efter framkallning vet jag att kameran lyckligtvis inte tog skada.

Några lättillgängliga provianteringsställen från söder till norr. Fyrudden i Gryts skärgård, Tyrislöt i S:t Anna skärgård, Arkösund, Nävekvarn i Bråviken, Oxelösund, Nynäshamn, Källvik och Utö.

Jag tältade (i onödan, inget regn kom) en natt, övriga nätter låg jag direkt på klipporna med liggunderlag, sovsäck och sovsäcksöverdrag i goretex. Med lite djungelolja i ansiktet och öronproppar gick det bra att somna från myggkonserten i skymningen. Fästingar slapp jag då mesta tiden i land tillbringades på klippor och berghällar.

Särskilt inför övernattning är det bra med en kanothamn väl skyddad mot vind och vågor. Frånsett risken för oönskad borttransport är det också jobbigt att sjösätta i blåst och bränningar.

På Askskär drog jag upp min nymålade kajak lite väl varsamt för att skona färgen. Efter en halvtimmes lur på en badklippa upptäckte jag kajaken 50 m ut i viken, men lyckligtvis var det varmt i vattnet.

Det gäller också att gardera sig mot ev vindvridning under natten. I Långviks-skärgården låg jag vid ett smalt sund mellan två öar när vinden vred sig och skapade rena vindtunneln. På natten måste jag upp och flytta kanoten och vid frukosten måste kringflygande utrustning säkras med stenar.

Under semestertider kan det vara svårare att hitta ostörda lägerplatser bland alla fritidsbåtar. Naturreservat med naturhamnar och viss service som info-tavlor, sopmajor och torrdass är ofta populära tillhåll. Om man inte vill fraternisera med båtfolket gäller det att hålla sig till grunda vikar omgivna av grynnor.

Att paddla och campa innebär ett ständigt småpyssel med än det ena och än det andra. Från matlagning till att sy i lösa knappar. Och skulle man någon gång plötsligt sitta sysslolös, beror det sällan på att inget finns att göra, utan snarare att man glömt något.

På Nåttaröhals på Nåttarö finns vackra kristaller av ljus glimmer, muskovit. Från toppen är det fin utsikt åt nordost. Bestig från norrsidan.

Tyvärr förekommer algblomning och mycket sjögräs i vikarna, men vattnet tycks dock bli renare ju längre norrut (och österut) man kommer. I kakorna med ruttnande alger som simmar på vattnet som små gröna öar växer emellertid små söta vita blommor som livar upp bilden lite. Men vad gör man åt övergödningen? Vad gör naturvårdsverket?

Det är inte i norrland urskogen dominerar, utan i ostkustens skärgårdar. Här härskar lågvuxna kryptallar, en, björk och rönn. Många öar är bevuxna med nästan ogenomträngliga täta snår av främst en och dungar av dvärgbjörk dekorerade med enorma mängder spindelnät. Den ibland djupt sönderskurna berggrunden med branta klyftor och raviner pryds av täta mattor av ljung om inte marken är belamrad med gamla fallna mossiga trädstammar. T ex Utterskär i Oxelösunds skärgård rymmer i sitt inre en riktig urskogssänka som nog inte avverkats eller betats på flera hundra år.

När jag paddlade längs Kalmarsunds steniga stränder och moränskärgårdar förra året längtade jag verkligen efter rejäla badklippor och fick min önskan uppfylld från Påskallavik och norrut. Fast riktigt nöjd blir man ju aldrig, så i år kom jag på mig med att börja sakna sandstränder. Inga jätteplager, men i alla fall nån liten skyddad vik. Och se, de finns där man minst anar det, det gäller bara att ha ögona med sig! T ex i den lilla mini-skärgården mellan Klovöja och Knarrö i S:t Anna, Västra Kovik i Bråviken, i Nynäshamns skärgård och Utöskärgården.

Resans sista kontakt med en sandstrand höll på att sluta olyckligt. För fulla segel plöjde jag upp på den lilla sandstranden intill Stavsnäs hamn. Då jag klev ur kanoten upptäckte jag att inseglingen skett mitt emellan två stenbumlingar en bit ut i vattnet, effektivt skymda av seglet.

Alltför sällan saktar motorbåtar in nära kanoter, vilket även gäller små båtar. Det vore ju så lätt att bara dra ner gasen lite som en vänlig gest mot kanotisten. Enklare sätt att göra sig omtyckt bland sjöns "småfolk" finns knappt. Men lysande undantag finns. Priset tog den stora snabbgående motorbåt som direkt saktade för att minska vågsvallet när han såg min kanot halvvägs uppdragen på stranden för en kort rast på Femörehuvud i Oxelösunds skärgård. Det tackar jag för!

Men båttrafiken är också en form av underhållning i samband med ankring och angöring i natur- eller gästhamnar, då paddlaren bekymmerslöst sitter på åskådarplats och förundras över hur något så till synes enkelt kan vara så svårt.

Apropå navigeringskonst tappade jag kompassen i vattnet vid Marö. Den sjönk som en sten. Finns inga flytande kompasser för drulliga kanotister? Som tur var hade jag en i reserv.

Om man varken har kompassen eller solen att orientera kartan efter kan i alla fall landmärken vara till god hjälp. De höga skorstenarna på Oxelösunds Järnverk i nordost och Marvikens kraftverk i väster lotsade mig lätt genom Arkösunds skärgård.

Marö-pyramiderna utgör en annan sorts landmärke eller kanske snarare enslinje. Utsikten i eftermiddagssolen ca 305 grader (av 360) från Inre Brunnskär mot Marö för tanken till Egyptens pyramider (4 st) mitt i St Annas skärgård.

En mycket speciell sorts sjömärken har räddat mig från grundstötning två gånger. I lugnt vatten avslöjar inga vågor lömska stenar som kan ligga bara någon cm under ytan, men två gånger har måsar som till synes stått på vattnet framför kanoten, hjälpt till med utprickningen.

Numera hör det inte till ovanligheterna att se havsörn i skärgården tack vare SNF:s framgångsrika utfodringsprojekt från 1970-talet. I en vik på Nåttarö såg jag hur en ilsket skränande och näbb-klapprande tärna gång på gång störtdök mot en havsörn(?) som tillsynes hjälplös satt i vattnet. Så småningom lyckades den flaxa upp med en stor fisk i klorna.

Utanför Ornö överraskade jag en havstrut med en nyfångad flundra i näbben och en annan fiskfångare, minken, kom ofta på besök under måltiderna för att sno åt sig något ätbart. På ön Långfattig söder om Biskopsön snodde en mink brödpåsen från ett tältande par, när vi stod och pratade. Efter en vild jakt tvingades tjuven släppa det alltför stora bytet för att undkomma.

På Valmskär i Arkösunds skärgård hade jag sällskap av en mer finkänslig matfriare i form av en orädd skrattmås som under tystnad på bara någon meters håll bidade sin tid och ev matrester från mitt "bord". Annars var det mest myror jag fick dela mina måltider med.

Myrorna dominerade bland småkrypen på öarna, men även spindlar och i synnerhet deras nät var vanliga särskilt på enbuskar och björksly. Under mina promenader på öarna fastnade spindelväv överallt och en och annan ofrivillig passagerare följde ofta med i kanoten. Av någon anledning dök de ofta upp i synfältet under mösskärmen medan jag paddlade. Andra vackrare blickpunkter var alla fjärilar, särskilt de stora vackra vita apollofjärilarna på Munkö, vilka tydligen gillar kalkgynnade växter.

Jag såg inga ormar, varken nu eller under de senaste årens skärgårdsturer, även om det sägs att det finns mycket orm i skärgården. Enda gången jag minns var för många år sedan ute på en ö vid Jungfruskär, där det fanns gott om huggorm i strandkanten bland stenar och gräs.