John Macgregor, del I

Sträcka: Christiania (Oslo) - sjön Ränken i Värmland.

Hur det hela började...
Jag börjar i strikt kronologisk ordning. Frånsett våra förfäders färder i urholkade trädstammar för sådär en 7000 år sedan, som ju tyvärr inte är dokumenterade, var den första kanotpionjären på svenska vatten faktiskt en engelsman eller rättare sagt en skotte vid namn John Macgregor.

Jag tror många paddlare känner till honom, för till all lycka dokumenterade han sina äventyr med sin "Rob Roy Canoe" i både Sverige och övriga Europa i två verkligt läsvärda böcker: "Thousand Miles in the Rob Roy Canoe" och "The Rob Roy on the Baltic".

Macgregors och den tidens språkbruk visavi kanoter var annorlunda. De enda allmänt kända "handdrivna" farkosterna var roddbåtar och därför "rodde" man fortfarande och använde "åra", fast man i själva verket paddlade med en vanlig dubbelpaddel som vilken kajakpaddlare som helst idag.

Ordet kajak tar Macgregor mig veterligt aldrig i sin mun, även om "Rob Roy" främst är att likna vid en sådan, visserligen med mast och rigg, men ändå. Mest säger han "kanoten" eller "båten", när han inte använder namnet och genus är för ovanlighetens skull "han", fast det gäller en båt.

För mer än hundra år sedan, närmare bestämt 1867, stod skotten John Macgregor mitt i den värmländska urskogen och funderade. I strandkanten låg hans redan nu berömda kanot "Rob Roy" och framför honom sträckte sig ett lock av ändlösa timmermassor över det glittrande älvvatten han hade räknat med att färdas på. Kanske tog han sig för pannan och undrade hur det hela började...

En tågolyckas oväntade följder
John Macgregor föddes 1825 och växte trots sitt skotska påbrå upp i Brighton vid Engelska kanalen, där sjön, båtar och segling upptog en stor del av tiden. Efter studier vid Cambridge, roddtävlingar och framgångar i tävlingsskytte, etablerade han sig som advokat i London.

Det var följderna av en tågolycka som märkligt nog kom att fylla hans fritid med kanotfärder istället för skytte. Macgregor ådrog sig lättare skador, men de stäckte hans karriär som tävlingsskytt. I sin första bok "A Thousand Miles..." berättar han hur han kom att ersätta skjutbanan med sjön. "...I turned in one night back again to my life on the water in boyish glee, and dreamed a new cruise, and planned a new craft, on my pillow. It was clear that no rowboat would serve me on a land-water voyage of this sort...."

Macgregor berättar inte exakt hur han resonerade sig fram till utformningen av sin kanot, men roddbåtens tillkortakommanden var han tydligen på det klara med. Troligen kände han både till och inspirerades av eskimåernas kajaker, men som britt hade han nog svårt att tänka sig ett flytetyg utan segel, så kanoten utrustades med mast och ett enkelt loggertsegel. Den döptes till Rob Roy efter en skotsk frihetshjälte.

Efter en succéartad odyssé längs vattenvägarna på den europeiska kontinenten med sin lilla kanot, vände världens förmodligen förste kanotturist blickarna mot Skandinavien och redan året därpå startade färden. Loggboken berättar "...att huvudavsikten med denna kanotfärd var först och främst att färdas sjöledes från Christiania (nuvarande Oslo) till Stockholm".

Macgregor kom till Oslo med ångare och krånglade sig sedan med omväxlande landtransporter (bl a med dressin) och paddling ner mot Magnor nära svenska gränsen och Charlottenberg. Här sjösattes Rob Roy igen i Vrångsälven, som också skulle komma att göra skäl för sitt namn, även om Macgregor kallade den Wrangsälven.

Kanot på villovägar
Allt gick bra i början. Visserligen förekom flera hinder som måste forceras, men det var försommar med solsken och fågelkvitter och Londonbon njöt av stillheten och vildmarkslivet i en jungfrulig natur som ännu inte drabbats av exploatering och miljöförstöring i någon större skala.

Macgregor kände sig som en upptäcktsresande, vilket han ju också var, åtminstone i kanot. Han paddlade på med friskt mod mellan öde skogklädda stränder och gladde sig år framfarten i ett "klart och redigt" vattendrag. Och så kom timret; inte enstaka stockar utan en kompakt matta av trä så långt ögat nådde. Detta var en helt ny typ av kanothinder som han inte träffat på förut eller ens kunnat föreställa sig. Älven var oframkomlig och en lång landtransport utan hjälpmedel måste till.

Ingen människa, ingen bebyggelse inom synhåll. Men en kanotpionjär ger inte upp i första taget: "En god frukost och en cigarr satte stål i mig inför det oundvikliga arbetet; antingen måste Rob Roy släpas genom skogen, eller skulle jag dö här och bli glömd för alltid...".

Rekognosering från en höjd visade en glimt av älven nerströms med öppet vatten. För att nå dit krävdes åtskilliga timmars slit, först med packning i några vändor och sedan att släpa kanoten över stock och sten. Macgregor kände sig som en annan skotte, polarfararen M'Clintock, som tvingades släpa sina båtar över packisen och han livades av det storartade i företaget att tränga fram genom terräng där kanske inte ens någon människa och ännu mindre någon kanot vistats förut.

Framåt kvällen i aftonsolens sken kan skepparen äntligen återta befälet i sin båt och paddlar iväg. Snart skymtar ett hus i en glänta längre fram. Han når stranden och möts av några förvånade karlar som undrar hur kanoten kommit fram, då älven är full med timmer. Om Macgregor lyckas avge en godtagbar förklaring avslöjar inte loggboken, men han bjuds i alla fall logi inne i huset och Rob Roy får också ligga under tak.

Nästa dag blir det skjuts med vagn längs landsvägen till Morast där älven skulle vara mindre belamrad med timmer. Men det är fortfarande många andra hinder att övervinna i Wrangälven. Besättningen får vada genom grunda steniga skval, släpa kanoten förbi fall och forsar, krångla sig förbi nedfallna träd och ibland kryssa mellan timmer som fortfarande finns kvar men i mindre mängder. Som om inte detta vore nog krumbuktar sig dessutom den vrånga Wrangälven i slingor och krokar så att skepparen snart inte vet om han är på väg framåt eller tillbaka.

Så småningom blir framfarten lättare. Macgregor lämnar älven bakom sig, landskapet öppnar sig mer och från en höjd ser han ett pärlband av sjöar framför sig vilka sträcker sig ända ner till Vänern. Han paddlar över sjöarna Hugn och Ränken och under tiden filosoferar han över hur en bra lägerplats bör vara beskaffad: "Stället måste t ex vara skyddat mot sol och vind, vara fritt från flugor, men istället ha överflöd av torrt bränsle så att en duktig brasa kan göras upp samt förete en god ankarplats och lugnt vatten...och att det finnes passande stenar till spisel och bord, en mjuk gräsmattaoch en vacker utsikt att njuta av under hela tiden." Man förstår att dagsetapperna blev långa...Fortsättning följer vecka 2, 2001.

(Källa: "En kanotfärd i Sverige" efter "The Rob Roy on the Baltic" av John Macgregor, översättning Gustaf Thomée, Stockholm 1868.)

John Macgregor, del II

Sträcka: Sjön Ränken - Vänern

Den svenska gästfriheten
Som tur var kunde Macgregor också som alternativ till övernattningarna utomhus förlita sig på den svenska gästfriheten. Han blev ytterst sällan eller aldrig nekad logi, även om han först bemöttes med viss missänksamhet som en vanlig landstrykare tills dess värdfolket fick ögonen på kanoten...

Loggboken får berätta...: "Sjön Ränken var den närmaste följande sjön, både lång och naturskön. Väderleken var fortfarande vacker, omväxlande med en och annan skur. En vacker afton landsteg jag vid ändan av sjön och vandrade upp till en stuga där det icke fanns någon annan människovarelse än en gammal enögd gumma. Hon blev helt förbluffad när jag kom så där och gjorde intrång i hennes hem på stranden och bad henne komma ner och se på båten. Men så fort hon fått ögonen på denna, fattade hon genast ett moderligt deltagande för skepparen. Därpå buro vi(!) Rob Roy till en ladugård, där han ställdes in att vila, medan jag förde min packning till en vacker bondgård, bultade på och steg in.

Fader Svensson tog i början mot mig tämligen kallsinnigt...och jag ansåg det för bäst att icke genast begära nattkvarter, utan att istället lämna åt värden att i lämplig tid själv erbjuda det. Detta gjorde han också med mycken vänlighet och vi gingo nu en trappa upp samt träffade hans hustru...

...och så begåvo vi oss allesammans åstad för att beskåda kanoten. Hittills hade värdfolket verkat rätt oengagerade, men nu följde omedelbarligen en fullständig förändring. 'De kommo, de sågo, jag segrade.' Packning kan också en landstrykare hava med sig, men en båt - och en sådan båt - den bevisade tydligen att det var en turist och väckte vederbörlig hänförelse."

Rob Roy hämtas nu från gummans lagård och bärs i procession av gårdens drängar till hemmet och hälsas med strängaspel och sång. Macgregor tar fram ritstiftet och porträtterar dottern i huset, en festmåltid dukas upp, sonen kommer hem från åkern och brister ut i sång och så fortgår aftonen i fröjd och gamman.

Nästa dag kördes Rob Roy på en kärra till Älgåfjordens strand av värden själv, kanske både av artighet och för att få tillfälle att "...grundligen samspråka med alla som vi mötte på vägen och för vilka han nu förevisade alla kanotens härligheter".

Rob Roy återbördas till sitt rätta element och i envis motvind paddlar Macgregor sydostvart. Snart ser han ett sågverk på avstånd och bestämmer sig för en paus där i hopp om att vinden ska mojna. Omedelbart samlas en skara arbetare runt ekipaget och snart kommer sågverksägaren med dagens andra frukostinbjudan. Skepparen eskorteras sedan till en stor herrgård och trugas till förmiddagens tredje måltid bestående av gädda följt av smultron med grädde.

Den svenska gästfriheten och entusiasmen vet inga gränser och det är snarast med en känsla av lättnad som vår upptäcktsresande äntligen får fortsätta sin färd. Vinden mojnar så småningom tillräckligt för att sätta segel..." och nu seglade jag med lagom vind till det trevliga, idoga Arvika". I Arvika stannar Macgregor över söndagen för att helga vilodagen.

Mot Vänern!
Morgonen därpå följde familjen och brukets arbetare med ner till stranden för att övervara sjösättningen. Enligt loggboken i Vänern, men snarare i Borgviksjön som leder ut i Grumsfjorden, vilken i sin tur mynnar i Åsfjorden, en djup vik av Vänern. Macgregor har sedan länge sett fram mot att få paddla på den stora sjön; han nämner tre huvudavsikter med sin skandinaviska kanotodyssé: att färdas på Vänern, på Östersjön och på Stora Bält i Danmark.

Men Vänern ger honom ett svalt välkomnande och då han kommer ut på Åsfjorden med Rob Roy visar "...de vitskummiga vågorna, de vreda molnen och det hällande regnet att full kraft måste uppbjudas i händelse jag ville uppnå Karlstad denna afton. Och till Karlstad måste jag, ty där väntade mina brev och mina reservförråd...men en mindre lovande väderlek hade jag svårligen kunnat vänta mig".

I blåst, regn och dis kämpar sig Macgregor över Åsfjorden och i lä av Åsundaön tar han sig en cigarr i väntan på bättre väder och funderar över sin situation: "...och här diskuterade befälet på Rob Roy högtidligen den frågan: 'Är det icke galenskap att vilja giva sig ut på en trettiomilafärd i sådan storm och mist och på denna väldiga sjö?'". Macgregor blir oss svaret skyldig.

Färden fortsätter in i det smala Åsundasundet, där manskapet så småningom finner tak över huvudet och logi i en fattig fiskarstuga. Macgregor ger en målande bild av värdfolket: "I denna fattiga fiskarstuga befunno sig tvenne karlar och en rödkindad gosse som spisade fisk och potatis, därvid nyttjande den naturliga gaffeln. Vid bordet satt desslikes en kvinna med ett mäkta smutsigt dibarn, vilket hon överhöljde med kyssar".

Nästa dag styr besättningen med förnyade krafter och glatt humör åter ut på Vänern: "Och nu ut på svallande våg! Hur skönt att gunga där upp och ned och höra sjöfåglarnas skrän över sig och se hur de svarta klipporna vitna av skum runtomkring! Finns det något sätt att resa, så härligt som detta?"...Fortsättning följer!

(Källa: "En kanotfärd i Sverige" efter "The Rob Roy on the Baltic" av John Macgregor, översättning Gustaf Thomée, Stockholm 1868.)

John Macgregor, del III

Sträcka: Vänern - Norrköping

Navigeringens svåra konst
Redan med fullgod karta och kompass kan navigering i trånga farvatten mellan öar och skär vara nog så svår. Macgregor saknade bådadera. Bilden nedan visar kartan han försökte navigera efter. Så att han skulle få vissa problem i Vänern var nog bara att vänta...

Macgregor kommer ut genom det smala Åsundasundet i gråväder och dis och med siktet inställt på Karlstad. Men däremellan ligger många stora och små öar som både skymmer sikten och förvillar. Skepparen får göra talrika strandhugg och tillika bestigningar för att från de mer höglänta öarna få bättre överblick. Han siktar så småningom yttersta änden av Hammarön och får också en fingervisning om rätt färdriktning... "Plötsligen och till min stora glädje bröt en solstråle fram och visade mig den hvita röken från en ångares skorsten, och däraf hämtade jag genast den slutsatsen, att detta måste vara rätta vägen till Carlstad."

Efter en dryg motvindspaddling når Macgregor Klarälven och här återser han sina gamla bekantingar från Vrångsälven; tusen och sinom tusen timmerstockar som omger ekipaget. Både timret och eländet och armodet i Karlstad, som brunnit året innan och nu drabbats av en koleraepidemi, får skepparen att uppsöka en liten ångbåt, där han anhåller om lift "österut". "Come, along Sir!", svarar kapten Dahlander och därmed upphör vår kanotpionjärs paddling för den här gången.

Ett vådligt fiskafänge
Kanske blev frestelsen för stor att njuta passagerarlivets fröjder istället för det ensamma slitet i Rob Roys trånga sittbrunn. Den ena ångbåten avlöser den andra, tills vi återser vår hjälte under ett våldsamt fiskafänge från kanot i Motala Ström. Fiskafänget inleds med en betraktelse över fiskens matvanor: "Uti insjöar äro lefvande bete och slantning eller drag de bästa medlen att få fisk, ty fisken är en läckergom som vill dinera metodiskt och gärna börjar sin middag med en fiskrätt. Men om det artificiella betets 'flugans' välsmaklighet lefva de svenska fiskarna i en bedröflig okunnighet. De anse flugan endast som en skåderätt eller anse henne på sin höjd duga till dessert."

Trots dessa pessimistiska tongångar blir det napp direkt då Macgregor i arla morgonstund från kanoten placerar sin fluga i strömdraget bakom en sten. Fiskaren berättar vidare: "...jag såg snart att den gynnaren icke var så liten. Han lekte med mig på det förargligaste vis hela halftimmen - hoppade ofta upp ur vattnet och drog kanoten med sig intill stenar och forsar; men hellre skulle jag hafva gått ut i vattnet än jag släppt en sådan pris. Tre gånger gick han under båten och jag fruktade då att reven skulle bli afskuren af dennas jernköl. Fisken, åran, stenarne, träden och strömdraget, alltsammans snärjde mig emellertid så mycket, att jag tappade spöet ur handen; men det flöt lyckligtvis och jag fick äntligen fatt däri, förrän fisken ännu hunnit komma loss. Min lilla håf var icke klar;jag var alldeles icke beredd på en fångst i sådan hast och därför visste jag icke hur jag skulle bete mig med att få mitt byte i båten. Tvenne gånger lyckades jag få mitt kautschuk-förkläde (kapell?) under honom, men kunde icke fasthålla den kalla, runda, hala fisken, förrän jag tredje gången lyckades häfva upp honom i båten med en hel syndaflod af vatten - det var en niomarkers laxöring (2.1 kg) och lönade sålunda fullständigt både tiden och mödan."

Efter detta äventyr inser även skepparen att det kan ha sina sidor med fiskafänge per kanot "...då man skall sköta både segel, åra och fiskedon, men icke har mer än två händer samt dessutom gifva akt på vind och ström, vilket allt kräver den spändaste uppmärksamhet...".

Nya navigationsproblem
Alltnog, färden fortsätter nedströms Motala ström från Roxen (Norsholm) mot sjön Glan med omväxlande forsar och lugnvatten. Vi får anta att det blir en hel del kortare forsfärder, men tydligen inte så äventyrliga att de kommenteras. Men nära utloppet i Glan "...väcktes min uppmärksamhet av ett våldsamt svallande, den välbekanta signalen till 'bränningar förut'.".

Det är nu inte havet, utan dånet från ett högt ofarbart fall som Macgregor hör. Han lyckas tas sig in till stranden i tid och flera arbetare från ett sågverk i närheten springer ner för att hjälpa till. I utbyte mot laxöringen lyfter de Rob Roy förbi fallet och ner till älvmynningen och en rastplats som även faller vår sparsmakade kanotist på läppen, frånsett att sjövattnet verkade smutsigt. I brist på friskt dricksvatten beordrades kocken därför att tillreda chokladdryck, vilken "...med sin smak borde kunna öfverskyla det mindre angenäma vattnets."

Den våghalsige med järnmage utrustade Macgregor kommer undan med lite illamående som så småningom avtar. Ytterligare en erfarenhet rikare riktar han några kloka ord till övriga (fåtaliga) kanotister: "Skeppsdoktorn på Rob Roy uppmanar härmed alla kanotfarare att taga sig tillvara för dåligt vatten när de ämna arbeta länge i solskenet och de befinna sig i ett land där koleran härjar."

Efter idogt paddlande och även seglande på Glan mot Norrköping, infinner sig som vanligt vissa navigeringsproblem, vilket inte är att undra på med tanke på skepparens undermåliga kartmaterial. En karl i roddbåt anropas och han pekar ut en riktning, ackompanjerad med några för Macgregor obegripliga ord. Färden fortsätter i den anvisade riktningen mellan småöar och genom tätnande vass, men det blir alltmer oframkomligt och så småningom "...blef det mig klart att han visat mig landvägen till Norrköping".

Återigen, precis som i Vänern, får skepparen göra talrika strandhugg och toppbestigningar bland öarna på jakt efter den rätta sjövägen. Han berättar att det börjar mörkna och vi får anta att den uttröttade besättningen hittar någonstans att övernatta.

Letandet fortsätter oförtrutet, "...men ju mer uppmärksamt jag spejade, desto mer invecklad tycktes labyrinten bli och något utlopp visade sig icke från någon av sjöns vikar och bukter."

Efter bittra klagomål på den usla kartan inköpt i Vadstena, som inte vill leda eskadern på rätt väg, förfinas metodiken i efterforskningarna och utkiken börjar noga spana efter små tecken på strömdrag som ju borde skvallra om rätt riktning mot sjöns utlopp och Norrköping. "Detta lyckades också äntligen, dock endast genom noggrant aktgivande på de väsentliga tecken, vilka kanotfarare lära sig känna, liksom indianen kan urskilja ett spår där ingen annan kan se det...".

Motala ström igen
Så småningom når Rob Roy äntligen Glans utlopp och manskapet gläder sig över att få återknyta bekantskapen med Motala ström: "I alla fall blef Motala elf nu en rättskaffens elf, som bevisade sin förmåga att strömma och åter utvecklade sin leende skönhet. Villor och lummiga lunder och grönskande alléer befunnos på dess höga och tätt skogbekransade stränder, medan vattnet var klart och djupt, till dess vi anlände till Norrköpingsfallen...".

Macgregor frågar en metare om han kan få en karl till hjälp att bära förbi fallet, men får ett oväntat "nej" på denna vanliga fråga. Men förklaringen visar sig snart: "Jag fann nämligen att jag hade landstigit vid ett fängelse för qvinnor och därav förklarades omöjligheten att få en karl till biträde."

Till slut löser sig det hela och efter en stund får Rob Roy vila ut i vagnshuset till ett elegant hotell i Norrköping. På hotellet stannar besättningen över en dag för att vila ut efter genomgångna strapatser. Som skepparen uttrycker det: "Nu när jag tillryggalagt de stora sjöarna i det inre Sverige och befann mig vid Östersjöns strand, ansåg jag mig därför berättigad till att göra en liten paus och hämta andan." (Fortsättning följer.)

(Källa: "En kanotfärd i Sverige" efter "The Rob Roy on the Baltic" av John Macgregor, översättning Gustaf Thomée, Stockholm 1868.)

John Macgregor, del IV

Sträcka: Norrköping - Stockholm

Rob Roy på Östersjön
Redan MacGregor på sin tid delar utlänningarnas fascination över "svenska flicka". Hör här: "...jag hade inte sett någon krympling, någon idiot, en enda som sprungit, en soldat, en enda som icke kunde läsa, en tiggare, en blind, en fjoskig, en ovanligt vacker karl, men hur många täcka flickor, det kan jag inte uppräkna."

Han gör också några reflexioner över det svenska lynnet: "...ty i själva verket ådagalägga svenskarna icke mycken liflighet, utan äro ett lugnt och stillasittande folk...", vilket kanske stämmer än idag. Till detta kanske även nyfikenhet kan fogas, för i städer och samhällen som Rob Roy och skepparen besöker, blir folksamlingar nästan gränsande till upplopp legio.

Efter lift med ångbåten Göta från Norrköping sätts ekipaget ner på Östersjöns böljor i Bråvikens mynning. Navigationsutrustningen är det som vanligt dåligt med. Kompass står ej att uppbringa och Rob Roys besättning får hålla till godo med en titt på ångbåtens sjökort och kaptenens anvisningar.

Macgregor är tidigt ute och det "...var en oändligen vacker morgon med en lindrig vind, som snart förvandlades till fullständigaste lugn. Tystnaden under det jag gled förbi de klippiga stränderna, utmed vilka branta bergväggar reste sig, på vilka sjöfåglar hade tagit plats och sågo ned på den framilande kanoten, gjorde ett djupt intryck på mig."

Så småningom blir det frukost på en liten klippholme. Under tiden blåser det upp och Macgregor passar på att sätta segel, storsegel och klyvare, innan han innan han fortsätter. Efter några timmars enslig seglats når han skärgården utanför Oxelösund, "...denna labyrint av klippholmar, där det måste vara fruktansvärt att segla under en stormig vinternatt".

Plötsligt blir det kav lugnt, sedan försämras vädret och sikten och medvinden byts i stark motvind. "...under tiden beslöt jag att lägga bi för en timme och vänta på bättre väder; därför utdelades också en ranson grogg per man åt besättningen, medan kaptenen fick dubbel ranson."

Mot Oxelösund
"Under det jag försiktigt letade mig fram mellan klippholmarna, där misten var så tjock att varje försök att komma raskare fram skulle hafva varit farligt, trängde plötsligen en solstråle genom töckenslöjan och jag varseblev nu en man som stod överst uppe på en lång stege. Mannen stod på utkik och i samma ögonblick han blev mig varse skyndade han ned och skrek som hade han varit besatt, ehuru alltsammans var endast en gammal sjömans glädje över att få se en vacker båt. Den hederlige sjögasten hade varit överallt i världen, däribland också i Newcastle i Skottland... Han satt snart i sin egen båt och rodde runt omkring mig under ljudeliga rop av förtjusning: 'Så fin, så fin! Så vacker, så vacker!'"

Den gamle sjöbussen lotsar Rob Roy in till Oxelösund och snart anländer skaror av intresserade åskådare och "unga damer i hela flockar". Den gamle sjögasten håller en lärd föreläsning om ekipaget, en timmerman tränger sig fram och mäter Rob Roy på alla ledder, medan en tredje menar att båten egentligen inte är något annat än en stor fiol!

Om det är på grund av dåligt väder eller annan orsak låter Macgregor vara osagt, men än en gång får ångan ersätta paddeln som drivkraft och under vådliga former i mörkret sent på kvällen blir han och kanoten upphissade på en annan ångbåt för vidare befordran till Stockholm. (Fortsättning följer.)

(Källa: "En kanotfärd i Sverige" efter "The Rob Roy on the Baltic" av John Macgregor, översättning Gustaf Thomée, Stockholm 1868.)

John Macgregor, del V

Sträcka: Stockholm - Göteborg

En sejour i Stockholm
Stockholm är sig likt, tycker Macgregor, sedan förra besöket (utan kanot) för tio år sedan. Han tar in på Hotel Rydberg och uppmärksammas som vanligt av omgivningen, bl a tillkännager Aftonbladet "ankomsten af skeppet Rob Roy". Ekipagets färd genom Sverige påminner nästan om en eriksgata med tanke på uppvaktningen av skaror av nyfikna människor som följer Rob Roys färdväg.

Frånsett några beska kommentarer om gatubeläggningen och de i Macgregors tycke fula husfasaderna utan fönsternischer och med fönstren kant i kant med husväggarna, prisar han Stockholms skönhet: "Utsigten af Stockholm från Mosebacke är i sanning den praktfullaste af någon stad som jag sett.Vatten, skog, grönskande fält, hvita byggnader, röda tak och det mest pittoreska vimmel af farkoster. Hvar eljest finner man allt detta förenadt? Venedig är alltför mycket flackt, Edinburgh saknar vatten, Pesth är tillgjort, Moskva är dött och Stockholm måste hafva palmen om min röst gäller."

Macgregor gör flera turer på Stockholmsvattnen, längs kajerna, under broarna och på slingrande kanaler. Överallt längs stränderna följs han av välvilliga åskådare: "Fruntimren smålogo och viftade med parasollerna, herrarna aftogo sina hattar och ropade till mig 'Bravo, engelsman! Lycklig resa!' ". Och ett lyft förbi en sluss ger eko i landsortspressen på orter tiotals mil från huvudstaden.

Mot Vänern igen
Från Stockholm blir det ny ångbåtstransport via Mälaren och Hjälmaren till Örebro och därifrån till Töreboda med tåg utan att behöva betala frakt för Rob Roy. Enligt skepparen hade fraktkostnaden för kanoten över 300 engelska mil på svenska järnvägar uppgått till endast 3 shillings och sex pence.

Full av entusiasm över vårt dåtida järnvägsväsen, som han anser överlägset det engelska, berättar vår resenär också att i Sverige stannar "...bantågen minst fyra minuter vid nästan varje station, men de äro synnerligen punktliga under hela resan och vid tretiden finner man en förträfflig diner uppdukad och har tjugo minuter på sig att intaga den... i allsköns trefnad och förtära sin soppa, fisk, kött, vegetabilier i överflöd, pudding och bakelse, kaffe, tjock grädde samt en halv butelj öl, för vilket allt icke betalas mer än 18 pence."

I Töreboda inväntar Macgregor ångbåt till Göteborg och fördriver tiden med paddling på Göta Kanal och iakttagelser av både djur och kvinnfolk i selen. "På kanalen passerade ett stort tungt lastat fartyg, bogserat af ett par oxar, som tillryggalade en engelsk mil i timmen. En annan seglare halades framåt af ett par qvinnfolk och likaledes märkte jag en qvinlig handtlangare som med en lång lina hissade upp murbruk till arbetarne på ett under byggnad stående hus."

Ångbåten försenas av dåligt väder och Macgregor tar än en gång tåget och som vanligt fylkas folket vid varje station runt den "resande kajaken". Denna gång blir det avstigning i Vänersborg vid Vänerns strand.

Göta älv
Det har blivit längre och längre mellan paddeltagen, men här sjösätts Rob Roy i alla fall för en tur mot Göta älvs inlopp över sjön Vassbotten. Det blåser kraftig sydvästlig vind "...rakt i ansiktet och jag måste ro skarpt för att bjuda den spetsen...". Ute på sjön blir det möte med två ångbåtar och både passagerare och besättningar viftar med näsdukar och ropar "Bravo Rob Roy!", varvid "...den lilla båten kände en stöt af ärbar stolthet i sitt hjärta (af ek)...".

Men snart dyker svarta moln upp vid horisonten och i lugnet före stormen landstiger Macgregor "...på en låglänt fuktig och ödslig holme, varest den enda lefvande varelsen utgjordes af en ko, och denna tycktes vara särdeles förundrad." I nödtorftigt skydd av ett skjul undan regn och blåst inväntar skepparen bättre väder, men hinner bli ganska våt innan ovädret drar förbi.

Färden fortsätter genom Karlsgravs kanal och vidare i god medström ner mot Trollhättan, "...varest ett godt hotell, en förträfflig middag och torra kläder snart bortsopade all hågkomst af de svåra stunder jag uthärdat."

Sen fortsätter färden med lyft förbi slussarna i Trollhätte kanal. Traktens alla pojkar följer ekipaget hack i häl och hjälper också i hård inbördes konkurrens till med landtransporten. Macgregor berättar: "Jag har hört dessa småpojkar tala i hela timmar om kanoten. 'Jag har sett den', säger den ene. 'Sett den!', säger en annan med förakt. 'Vad är det för slag? Engelsmannen gaf mig sin svamp att hålla!', och med ens blir denne privilegierade karaktär medelpunkten för undervisning åt alla de öfriga."

Vädret klarnar upp och färden går vidare med strömmen. Som den fiskeentusiast han är, försummar inte Macgregor chansen "...fiskande med både metspö och fluga och med en lång lina och slantkrok...".

"Då jag kom till de 'öfra fallen', vilka jag i ett ögonblick af öfverilning hade lovat att passera i båten, var där en mängd folk redo att åse den väntade kantringen...". Vår forsfarare in spe går i land för att rekognosera och för ett långt resonemang om bästa sättet att passera två mäktiga virvlar i forsen. Han har erfarenhet från liknande strömvirvlar i Rhen under sin Europa-tur och efter en halvtimmes förberedelser genomför han lyckligen sin forsfärd.

Vid stranden under några stora träd som skydd mot en regnskur "...intog jag för sista gången middag på strömmarne i Sverige och tänkte med nöje på en restur som af mig aldrig ska förgätas för sitt intresse och sin behagliga omväxling".

Kort därefter embarkerar besättning och flytetyg en mindre ångbåt och efter diverse byten och mindre malörer når man Göteborg. Där slutar Rob Roys färd genom Sverige med en sista tur på svensk mark eller rättare sagt svenskt vatten. Macgregor får avsluta: "Följande dagen gjorde jag en tur genom den vackra staden uti min kanot, genomfarande kanalerna och förande båten öfver hindren på gatorna, tills den efter Rob Roy springande folkmassan blifvit andfådd...".